Jag skriver aldrig om gröna och sköna saker längre. Det enda som finns i mitt huvud är ovälkommna, plågsamma och onda tankar. Ångesten knackar på dörren allt oftare och vägrar förstå att jag inte vill umgås med den. Jag är full av frustration och vill, skrika, slåss och gråta. Blir osams med folk och känner mig arg för att ingen riktigt förstår eller att jag inte riktigt kan förklara.
Kan det vara så att det är min KBT som ligger bakom? I kombo med identitetskris?
Jag vhar inte en susning men tiden kommer kanske med ett svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar